Att göra ett bra jobb
Viljan att vara till lags. Det finns ett experiment där en försöksledare instruerar ett antal studenter att ge ström till en försöksperson. Studenten tror att experimentet går ut på att försökspersonen skall lära sig bättre genom att utsättas för smärta. Efter att ha blivit uppmuntrad av försöksledaren så fortsätter studenten att ge allt kraftigare ström till försökspersonen, trots att han tydligt kan höra skriken från honom. Studenten slutar tänka själ. Slutar ta ansvar för sina egna handlingar och överlåter den bedömningen till försöksledaren.
Händer samma sak inom försäkringskassan? Med oro ser jag hur handläggare avsäger sig sitt ansvar med hänvisning till försäkringsläkaren (som bara är rådgivande) och den politiska nämnden, som fattar det slutliga beslutet. Det verkar finnas ett farligt och allvarligt ansvarsvakuum där utanförskapsmålen tar över professionalism och medmänsklighet. T o m läkare som är specialister inom sitt område körs över, om de har "fel" utlåtande. Ansvaret läggs hos politiker, trots att förmodligen aldrig var politikerns avsikt att gå så långt som den enskilde tjänstemannen gör, just nu.
När jag sedan läser att samma polisutredare, som gjorde den hårt kritiserade utredningen i samband med 24-årige Johan Liljekvist död, skall kontrollera sin egen utredning börjar jag reflektera runt det här med kollegialitet. Är den så stark att åklagaren inte ser problemets eller kritikens karaktär? Är lojaliteten mot utredaren större än lojaliteten mot rättssäkerheten, som faktiskt är den verkliga uppgiften?
Finns det värderingar i de här organisationerna som är skadliga och motverkar uppgiften?
Kort sagt när tror medarbetaren att han har gjort ett bra jobb och vem talar om för honom/henne vad som är ett bra jobb? Vem bromsar när det går snett?
Kommentarer
Trackback
